Om snygga tjejer och oss killar.

Jag hade Johan Schiptjenko på tråden härom-dagen. Han är en hejare på försäljning.

Så vi kom att prata försäljningsteknik. Han berättade om en man som belönats med Fields medalj i matematik (motsvarigheten till Nobelpriset). Mannen var nöjd med det mesta i livet förutom en sak. Han hade ingen vacker kvinna.

Han beslöt sig för att ta reda på hur man får de snyggaste brudarna och angrep proble-met med hela vidden av sin sällsynta, pris-belönade, analytiska förmåga. Efter en tid hade han svaret.

Det handlade inte om att vara den populä-raste killen. Inte heller om att vara den rikaste killen, den ärligaste killen, roligaste killen eller ens den gulligaste killen.

Du anar svaret.

Svaret den berömda matematikprofessorn kom fram till var att man måste våga fråga.

Det blir inget avslut om du inte vågar ställa den jobbiga frågan.

Vi skrattade gott åt historien. Tänk efter, sa Johan, titta på hur det är på krogen. De snyggaste brudarna står som panelhönor därför att ingen vågar komma fram och snacka med dem. Särskilt inte de snyggaste killarna. Så vad händer? Jo, de flesta killarna

Fula-killar

flockas runt de halvsnygga.

Det beror så klart på att de snyggaste killarna har förtvivlat svårt att ta ett nej. Så istället för att utstå den den bottenlösa skammen i att få ett nej, vänder de sig hellre till en halvsnygg tjej som de är ganska säkra på att få omkull!

Jag nickade instämmande och tänkte på alla gånger jag riktat helljusen mot en väl-svarvad puma men tyvärr ofta blivit stående halvvägs utan att våga fråga.

Det brukade leda till att jag blev allt fullare och fullare, vilket vanligen slutade med de

förnedrande kvart-i-tre-varven.

Att vara snygg handlar inte så mycket om yta utan något som sitter inuti, upptäckte jag efterhand. När stjärnorna låg i exakt rätt läge, och när håret låg som det skulle och de rätta jeansen var på, kunde det hända att också jag fick in en jackpot. Och de där osannolika fullträffarna kunde jag leva på länge.

Precis när jag skriver det här kommer jag att tänka på en annan kompis som under sina ungkarlsår hade en rakt motsatt strategi till min. Han menade att hans tillvägagångssätt var stensäkert och han rådde mig lite sådär farbroderligt att följa hans exempel.

»När jag kommer in på ett ställe letar jag alltid reda på den äldsta och minst attraktiva tjejen som finns», berättade han en kväll – inte så lite stolt. »Sen fokuserar jag stenhårt på henne och får henne att känna sig som den vackraste tjejen på hela stället. Det funkar alltid. Framförallt går det fort. Och jag sparar pengar på dyra drinkar.»

Det är uppenbart. Oavsett vad du säljer – köttbullar, vitvaror eller bara dig själv – så handlar det om att man måste ta risken och fråga.

Försäljningen är ingen vacker konst.

Avslut är det som gäller.