Vägvisare i farligt märkeslandskap.

Idag slog en tung allegori ner i mitt huvud.

Jag såg en sherpa.

Ingen bergsbestigare, hur framsynt och visionär han eller hon än må vara, når bergets topp utan sin sherpa. Utan sherpans förmåga att läsa av kartan och navigera i en osedvanligt förrädisk terräng är chanserna att lyckas små. Även med en sherpa är det ett svårt företag att bestiga berg. För att lyckas krävs nämligen också lite tur och tajmning.

Sherpan är erfaren och kan berget som sin egen bakficka. Sherpans uppgift är att läsa av sublima tecken och i förväg se alla dolda faror, sätta nödvändiga ramar och rutiner för att reducera risker och kunna lotsa sällskapet ända till målet. Till bergets topp. Och till den ära och framgång som så många strävar efter.

På vägen gäller det för sherpan att navigera genom plötsliga väderomslag, djävulsk kyla och jetvindar som får en orkan att framstå som en lätt sommarbris.

Men, lika säkert som knott på en norrlandsmyr kommer det tillfällen då någon sätter sig över sherpans komplexa och

Himalaya

mångfacetterade erfarenhet – någon som drabbas av en gudomlig insikt och plötsligt själv tror sig vara en sherpa – vilket kan få förödande resultat och inte sällan hota hela expeditionen.

Nästan alltid handlar det om plötslig hybris. Det kan vara blicken av en försåtligt vacker utsikt, en lockande genväg eller ett ögonblick av förlorat fokus. Det i sin tur kan leda till grumlat omdöme, förhastade vägval, hägringar, höjdsjuka, snöblindhet, lömska laviner, issprickor, utmattning, benbrott och förfrusna lemmar – som vanligen slutar i förnedring och ett liv i imperfekt.

Vem får skulden?

Sherpan så klart.

I efterhand kan det heta att sherpan inte var samarbetsvillig. Att sherpan var alltför principfast, inte smidig nog att improvisera, hade svårt att kompromissa eller problem att läsa av gruppens åsikter.

Ja, du fattar.