Tänk slump.

»Upptäckter är ett resultat av planmässigt famlande.« –Karl Fredrik Gauss

 .

Isaac Newton hade grubblat en tid över drag-ningskrafter och himlakropparnas rörelser, men inte riktigt fått ihop det.

När han så en dag satte sig ner för att vila vid foten av ett träd och såg det berömda äpplet falla, spelade tillfälligheten en avgö-rande roll för hans upptäckt av den betydelse-fulla gravitationslagen.

I filmen Rainman finns det en scen där Dustin Hoffmans rollfigur står inklämd i en telefonkiosk tillsammans med sin bror och förmyndare (Tom Cruise). Helt plötsligt gör Hoffman något oväntat.

Han släpper sig, varpå han säger:

»Uh oh, fart!«

Cruise har senare berättat att han blev helt ställd och kände hur skrattet bubblade upp inom honom. Men som det fullblodsproffs han är, behärskade han sig och improviserade sig ur situationen.

Den scenen visade sig sedan vara den bästa tagningen just för att den oväntade händelsen i telefonhytten ledde till en fortsatt bättre och mer äkta dialog.

Nike_carl-lewis_125

 .

Oväntade händelser bidrar ofta till lösnin-gar i den kreativa världen. Tillfälligheternas spel har förbättrat arbeten inom både konsten och vetenskapen och en mängd andra områ-den. Det var till exempel så vi fick Coca-Cola, pencillin, aktien, pacemakern, Post-it-lappen och det periodiska systemet.

Inte minst förekommer inom reklamen.

Somliga har så goda erfarenheter av slum-pens bidrag att de avslutar arbetsdagen med en serie experiment där de försöker provo-cera fram oväntade händelser för att förbättra resultatet.

Nikes slump.

Gary Johns var art director på Chiat/Day’s Los Angeleskontor i början på åttiotalet, där han bland annat jobbade med Nike.

En dag satt han vid sitt arbetsbord och

lekte med några frilagda bilder på en längd-hoppande Carl Lewis samt några bilder på blå himlar. Allt som återstod var själva layouten av de billboards som skulle göras.

Som alltid när man är djupt koncentrerad så rusar tiden. Gary upptäckte att det var dags att gå på lunch.

När han reste sig upp från stolen råkade han, utan att lägga märke till det, stöta till den frilagda bilden på Carl Lewis.

När han kom tillbaka från lunchen fann han sin kollega, Jeff Gorman, stående vid hans skrivbord. Hans ansikte glödde av förtjusning.

»Hey it’s great the way he’s going off the edge there.«

»What the hell are you talking about?«

Gary gav kollegan en konstig blick och gick fram till bordet för att se.

Han häpnade.

Det var inte alls så han hade komponerat bilden. Men det han såg var mycket bättre. Carl Lewis svävade så högt att han var på väg ut ur skyltens yta till vänster.

Bilden av hur Carl Lewis svävade i luften undgick ingen och vann på den här tiden det mesta som fanns att vinna i reklamväg.